4420. Bada i vattenspridare
Äntligen hade sommaren nästan anlänt till dem.
Sirius knäckte till sin nacke och suckade lyckligt när knutan som varit där försvann. Han visste att den berodde på den konstiga sovställningen han hade haft förra natten, men han hade aldrig heller riktigt fått sig en god natts sömn förra månaden då de övervakat familjen Malfoy. Delvis var det Remus (så klart) och deras nattliga konversationers fel. Delvis var det på grund av Sirius hårt uppskruvade nerver, vilket berodde på att han varit så osäker på om han och James skulle hamna i några strider eller dueller…
Han hatade att göra saker som han inte visste vad de ledde till. Att göra det verkade vara vad Dumbledore gjorde bäst – och än så länge hade det alltid fungerat för honom.
Men nu var han på väg någonstans utan några som helst slags skygglappar på: Han var på väg till Remus.
När Sirius kom fram knackade han på och väntade. Remus svarade inte, men det gjorde inte Sirius något att behöva vänta. För Remus skulle han kunna vänta i en evighet.
Trettio sekunder senare hade han gett upp tanken på en evighet och var beredd att kontakta Ordern för att skicka ut en skallgångskedja.
Det var sällan som Remus lämnade sitt hus utan att Sirius visste om det. I dessa farliga och hemlighetsfulla tider kände Sirius att de behövde försöka vara som klippor för varandra. Och att gå ut utan att berätta det för Sirius var inte Sirius uppfattning om en Remus som var stark och orubblig för honom.
Sirius tittade sig omkring för att kontrollera området och därefter transfererade han sig till James och Lilys lägenhet. Han landade i skuggan av det gigantiska trädet i närheten och gick runt till baksidan av byggnaden varifrån han hört ljud.
"Varken för varmt eller för kallt – den perfekta tiden för det här!"
"JAMES!"
Animagusen blinkade. Var James och Lily verkligen i sina badkläder…? Tja, jo, det var maj och det hade regnat igår så det var ganska fuktigt, men… Sirius rycktes ut från sin förstumning när han såg en annan figur i badbyxor, som läste en bok.
"MÅNTAND!" Sirius ansikte blev hett; hans utrop av Remus smeknamn hade varit i en ton som väldigt mycket liknade den Lily hade använt för att gräla på James.
Remus tittade upp och log. "Hej, Tramptass, hur är det – "
Sirius tog boken direkt ur Remus händer. "Vad i – vad tänkte du? Jag hade ingen aning om var du var!"
"Va? Hade du inte – åh. Du hade antagligen stuckit innan James uggla levererade min lapp om att jag skulle vara med honom och Lily idag. Till och med Peter är här."
Sirius tittade bakom sig och fann inte två men tre par ögon som stirrade på honom med förvirrad nyfikenhet. Hans kinder brände och fick en ännu mer lysande och varmare röd färg. "Åh."
Remus skakade på huvudet. "Du fick panik när ingen svarade hemma hos mig, eller hur?"
"Jag, emh…"
"Du skadade inte dörren eller något, visst?"
"Nej, nej, såklart inte…"
"Bra. För förra gången du gjorde det tog det mig evigheter att fixa dörren."
Sirius lade på minnet att han skulle se till att åka därifrån innan Remus så att han skulle kunna hinna laga dörren själv.
Remus suckade och tog tillbaka sin tegelsten till bok. "Kan du nu göra oss alla en tjänst och slappna av? Du har alltid sagt till mig att ta det lugnt, Tass. Ta på dig dina badbyxor. Ta ett dopp i den upplåsbara poolen som James tyckte var den coolaste saken någonsin."
"Hallå, mugglare gör vissa häftiga saker!" konstaterade deras bästa vän. Lily himlade med ögonen och muttrade något om hur poolen inte var något nytt för henne.
Sirius tog ett par andetag för att lugna ner sig och fick James att släppa in honom hos dem så att han kunde byta om. När han återvände utomhus var Remus – vilken chock! – ute i solen och satte upp någon slags anordning med Lily. Peter och James tittade beundrande på dem.
"När man talar om häftiga saker", sa James till sin kompis, "Lily skaffade oss den här grejen som kallas vattenvridare – "
"Vattenspridare", rättade Lily honom.
" – vattenspridare, och den skjuter ut vatten i alla riktningar utan magi eller någonting. Vattnet kommer från den där slangen från huset."
Sirius blev överraskad när Lily och Remus satte igång den. Den spottade ut vatten på dem och böljade sedan tillbaka likt en fläkt. Och precis likadant återvände den för ännu en attack och därefter vände sig iväg från dem.
… okej, till och med Sirius var tvungen att hålla med James om att den var ganska cool.
Även om det någonstans längst back i någons hjärna kom upp en påminnelse om att de alla var vuxna, kunde inget om anständighet eller den senaste tidens ödesdigerhet-och-dunkelhet inkräkta på det här underbara tillfället. Att slappa hemma eller tillsammans med vänner kunde inte ens komma i närheten av att ha det kul på de mest fåniga sätt, tänkte Sirius, och det gjorde bara saken bättre att han och Remus – den här gången – var i varmare vatten.
En tid senare, betecknad lunch eller middag eller den skumma stunden däremellan, gick Lily och James in för att tillaga något som skulle likna ett mål mat till deras vänner. Peter hade somnat i solen och Sirius hade skrattat medan Remus helt meningslöst placerat ett parasoll över Peter, då han redan hade bränt sig ganska mycket.
Och sen… var de två (ett nummer som Sirius hade kommit att tycka om starkt under alla dessa månader).
Remus satte sig tillbacka i den blåa solstolen och sträckte ut sina ben. "Det här är såna lata, tomma sommardagar som jag önskar vi kunde ha varje år", sade han med en svagt längtansfull röst.
Sirius satt på marken bredvid Remus ben. "Jag hade velat det med… Tid med mina vänner…" Han tittade upp på Remus. "Tid med dig."
Remus log och såg bara lite obekväm ut efter Sirius tillgivna ord. "Ja, tid med bara dig, Sirius. Det hade kunnat vara… trevligt."
"För det var ett tag sen", försökte Sirius. Han lyfte sina ögonbryn mot Remus, som suckade.
"Du har alltid varit otålig, Tramptass."
"Jag har alltid varit obeveklig om vad än mina känslor är, Måntand."
Varulven reste sig och startade vattenspridaren igen. "Så jag får inte lov att förlika med mina egna känslor än?"
Sirius jagade honom genom de fallande vattendropparna med ett varglikt leende på hans ansikte för att matcha Remus fåraktigt stora ögon. "Nä", svarade han retsamt. Han grabbade tag om Remus smala, flickaktiga handled och hade bestämt sig för att inte låta Remus slinka mellan hans fingrar.
Remus drog för att komma loss, men vattenspridaren duschade dem igen. Hans handled kom loss från Sirius grepp, men animagusen knappt fäktade med armarna i sin ansträngning att försöka och fånga honom igen. Detta resulterade i att de två föll ner på marken i en krasch.
"Ajjjjj", stönade Sirius. Oh ja, han hade definitivt en till knuta i hans nacke…
Remus satte sig upp. "Sirius! Är du okej?"
"Jag mår bra, det blir bra…"
"Sirius…"
Han drog Remus intill sig och höll honom med Remus huvud lutat mot hans bröstkorg. "Det här gör att smärtan känns bättre."
Remus log mot hans skinn. "… vad bra."
Vattenspridaren träffade dem med mer vatten… men den här gången skulle inte Remus smita ut från Sirius räckhåll snart igen. Det skulle Sirius se till.