93Severus Snape satt likblek bakom sitt skrivbord nere i fängelsehålorna och återspelade minnet av en glatt vinkandes Narcissa Malfoy då hon lämnade honom med den goda nyheten.
Vad som hade startat som en helt vanlig kväll efter en dag full med lektioner hade snabbt visat sig ha utvecklats till en mycket ovanlig kväll, nämligen till kvällen då han fick reda på vem Narcissa och Lucius valt in i sin familj och som skulle få bära namnet Malfoy, vemderas son, och hans favoritelev, Draco Malfoy skulle gifta sig med. Vem som var Dracos förlovade.
Chock, och en aning fasa, gick att läsa av Snapes annars så känslodöda ansikte. Men chock och fasa var inte allt Severus Snape kände just då, nej, det var en helt salig blandning av känslor som han inte upplevt på år som for genom Snape just då, och än mer frågor.
Hur?
När?
Varför?
Hade Draco gått med på det!
Hade POTTER gått med på det!
… POTTER!
Först hade han trott att det varit ett dåligt skämt, men Narcissa hade varit på tok för optimistisk och alvarlig om det för att hon skulle tro att det var ett skämt, så istället hade han snabbt klassificerat henne som galen.
Anledningen till att han nu var så chockad, då han inte trott henne, var på grund av att han just haft ett mycket underligt samtal med Lucius Malfoy genom sin eldstad, istället för att tala om Lucius frus mentala hälsa hade Lucius bekräftat sin frus galna påståenden.
Snape hade alltid, och skulle alltid, vilja stå på god fot med familjen Malfoy.
Betydde det här att han skulle bli tvungen att börja vara snäll mot Potter…?
Stackars Nott, Hermione tyckte verkligen synd om honom, Pansy hade berättat om Theos lilla problem som Pansy kallade det.
Nott hade helt gett upp om Draco eftersom Nott nu råkade vara av manligt kön, men nu när han fått reda på att Draco blivit förlovad med Harry… klart han tyckte att världen var orättvis!
Pansys reaktion hade varit en axelryckning och att Nott borde ha listat ut det själv efter all utfrågning, men Hermione, trotts att hon inte kände honom eller ens tyckte om honom så var hon ändå lite ledsen för hans skull. Inte för att hon skulle vilja byta ut Harry mot Nott som Dracos förlovade. Hon vågade inte erkänna det för Harry, men hon tyckte faktiskt att han och Draco passade rätt bra ihop och, även om hon fortfarande letade efter en lösning på hur de skulle kunna bryta förlovningen för Harrys skull, så hade hon funnit att Draco inte var så hemsk ändå när man lärt känna honom lite och hört i princip över tusen historier om honom från Pansy. Både roliga, som hon nästan känt sig tvungen att berätta för Ron för att de fått Malfoy att framstå som raka motsatsen till den alvarlige Slytherinaren han försökte vara för att hinna ändra sig när hon kom på att Ron förmodligen skulle sprida historien vidare till någon annan i Gryffindor och sedan skulle hela skolan veta, och andra som fått henne att hysa en sorts respekt för Slytherinaren.
Hon, Ron och Harry satt nu på en filt mitt ute på quidditchplanen för att hon skulle hjälpa dem med sina uppsatser i förvandlingskonst. Ville man sitta ute vid den här tiden på året var quidditchplanen det optimala valet eftersom det inte fanns någon snö där, den var grön och fin året om med hjälp av snörepellerande formler, allt som behövdes var en enkel värmeformel och de var redo att plugga. Eller ja, Harry och Ron var redo att lyssna på vad hon tyckte att de skulle skriva i sina uppsatser. Egentligen var inte Hermiones plan att de verkligen skulle plugga, de skulle göra det bara inte just där och då, utan det vara bara vad hon ville att de skulle tro så att hon kunde få ut Harry på planen.
Hon började gräva i sin väska lite på måfå och låtsades leta efter något. "Åh nej!" suckade hon uppgivet.
"Vad?" frågade Harry och Ron och lyfte på huvudena från sina oskrivna uppsatser och tittade på henne med frågande ansiktsuttryck.
"Vet ni vad, jag har glömt en sak." Hon tog en paus för att se om någon av dem skulle ifrågasätta hennes skådespeleri. Istället nickade de bara och mumlade ett varsitt okej och böjde sedan ner huvudena igen. Hon himlade med ögonen och fortsatte "Det var inte bra, jag måste verkligen ha den här saken."
Efter en kort stund frågade Ron "Vad har du glömt, Hermione?"
Killar.
"Nej, det här går inte." hon reste sig upp. "Kom, Ron. Du får följa med och hämta den." sa hon sedan och drog upp Ron på fötter. "Harry, vaktar du våra saker?" frågade hon medans hon släpade med sig Ron som protesterade och undrade varför hon inte kunde hämta den där livsnödvändiga saken ensam. "Jätte snällt, vi kommer snart tillbaka."
Nu hade hon gjort sin del av planen, då var det bara för Pansy att fullfölja den.
Han hade inte lust att gå ut nu. Det var kallt och snö överallt. Men tydligen tyckte Pansy att det var nödvändigt att han fick lite frisk luft just då och eftersom deras lunchrast på veckans sista skoldag bara hade börjat hade det tydligen varit en ännu bättre idé att gå ut just då.
Efter att ha pulsat runt i snön ett tag, och han pointerat ett par gånger att han inte tyckte om snö, föreslog Pansy att de kunde leta upp ett träd att stå under eftersom det förmodligen var mindre snö under det. Efter det förslaget hade Draco gett henne en är-du-seriös blick och sedan börjat gått mot portarna.
Han såg Granger släpa en uppgiven Weasley in genom portarna framför sig när Pansy hann ifatt honom och tog tag i hans arm.
Hon slängde en blick över hans axel. "Okej, Draco. Om du inte gillar snö så vet jag det perfekta stället." sa hon och började dra med honom till det perfekta stället och Draco hoppades innerligt att de inte skulle sluta upp under en gran.
Hon hade, mot all förmodan, haft rätt. Quidditchplanen, som visat sig vara platsen hon syftat på, hade ingen snö men den var inte helt tom. Mitt på planen satt Potter på en filt, helt ensam, Draco antog att det var härifrån Granger och Weasley kommit ifrån.
"Men titta, Draco!" sa Pansy glatt och kramade om hans arm i förtjusning och ropade sedan "Hej, Harry!"
Nämnd Gryffindorare tittade förvånat upp och vinkade lite osäkert tillbaka till dem.
Kunde de inte ha låtsats att Potter inte suttit där och gått där ifrån, men nej, Pansy var bara tvungen att vara social med Gryffindoraren?
"Kom." sa Pansy men hade redan börjat gå mot Potter.
De slog sig ned, Draco en aning motvilligt, mittemot Potter på filten. "Vad gör du här då, Harry?" frågade Pansy och sneglade mot böckerna och pergamentrullarna som låg utspridda över filten.
"Eh, jag väntar på Ron och Hermione. De skulle hämta något så de kommer nog tillbaka snart. Vad gör ni här ute?" Draco var tvungen att erkänna att han var en aning imponerad över hur Potter lärt sig att ha så normala samtal med Pansy.
"Vi kände att vi behövde ta en promenad, och eftersom Draco tröttnade på snön kom vi på att vi kunde gå hit." förklarade Pansy. Draco brydde sig inte om att rätta henne att det varit hon som velat gå på promenad och att det varit hon som bestämt att de skulle gå till planen. Istället blickade han uttråkat ut över den tomma gröna planen och längtade lite till då quidditchmatcherna skulle börja. Han såg hur vita flingor av snö började dala ner men försvann innan de nådde marken och märkte inte hur Potter och Pansy betraktade honom en liten stund innan Pansy fortsatte "Vad bra att jag hittade dig, Harry! Jag har en sak till dig…" Pansy började rota runt i sin väska, sedan drog hon häftigt efter andan och fick på så vis båda killarnas uppmärksamhet. "Åh nej! Jag måste ha glömt den!" utbrast hon dramatiskt innan hon drog en djup suck. "Draco, vänta här. Jag kommer snart tillbaka" och med det reste hon sig upp och gick.
Potter stirrade skeptiskt efter henne. "De där två är nog i maskopi med varandra." mumlade han innan han böjde sig ner över sin pergamentrulle.
"Vad menar du med det, Potter?" frågade Draco som inte hade någon aning om vad Potter pratade om.
"Parkinson och Hermione." svarade han och ryckte på axlarna "Nej, det är nog inget, men de vrakar ha något lurt på gång."
Draco fnös. Han skulle inte bli förvånad. Vid närmare eftertanke så hade det nog varit Pansys plan hela tiden att de skulle till quidditchplanen… men de hade inte gått dit förens Pansy varit säker på att Granger dragit bort Weasley och lämnat Potter ensam där… Förbannade Pansy. Varför hade han inte sett vad hon haft i tankarna?
Potters ord dog snabbt ut och tystnad följde. Efter en stund drog han en djup suck och sköt pergamentrullen ifrån sig.
"Vilket ämne?"
Potter tittade frågande upp mot honom.
"Vilket ämne, Potter?" återupprepade Draco och nickade mot pergamentrullen.
"Det är en uppsats i förvandlingskonst som ska vara klar på tisdag, men Hermione tyckte att jag och Ron skulle göra den nu så att vi inte glömmer bort den." Gryffindoraren ryckte lite lätt på axlarna och gav honom ett snett leende. "Men jag förstår inte så mycket av det och Hermione sa att hon bara tänkte ta den här tiden till att hjälpa oss med den så…"
Draco visste vilken uppsats det var han syftade på, han själv och Pansy hade gjort klart den kvällen innan. Han reste sig upp och Potter följde honom med förvånade ögon när Draco gick runt filten och satte sig precis bredvid honom. "Få se hur långt du har kommit."
Gröna ögon stirrade chockat på honom. "Malfoy vad gör du?" helt klart besvärad av att ha Slytherinaren så nära.
"Ärligt Potter, jag har hört att du är dålig på att ta emot hjälp när den erbjuds dig och det verkar stämma. Men eftersom Pansy skulle bli olidlig om jag går härifrån innan hon kommer tillbaka har jag inget bättre för mig."
"Men…" började Potter och såg lite nervös ut. "Tänk om Ron och Hermione kommer tillbaka innan Parkinson. Ron vet inget än. Om dig och förlovningen…"
Draco fnös åt tanken att Weasley någonsin skulle kunna vara ett större problem att ta hand om, samtidigt som det skulle vara ganska underhållande att se Weasley få en hjärtattack vid åsynen av Potter tillsammans mad Draco Malfoy utan att de bråkade.
Han tog upp den påbörjade uppsatsen och började läsa igenom de två raderna Potter lyckats fått ner. "Kommer Weasley kan vi bara låtsas att jag kom förbi för att förstöra din lilla picknick när jag ändå var i närheten."
Potter nickade och tittade på sin uppsats i Dracos händer.
"Här tillexempel, Potter, har du börjat helt fel, om du hade läst i läroboken hade du vetat att…" Började Draco och ratade de få ord Potters uppsats hittills bestod av.
"Men jag och Ron-" avbröt den svarthårige, men tystnade när Draco gav honom en skeptisk blick.
"Alvarligt, Potter. Vad du och Weasley kom fram till? Vad skulle ni göra utan Granger? Är du redo att fortsätta nu, Potter?" Potter gav upp och lät Draco styra och ställa hur han skulle göra sin uppsats.
Draco lutade sig över Potters axel och pointerade lite saker under tiden Gryffindoraren skrev, men gjorde inga antydanden om att han tänkte röra på sig. Han ställde frågor om uppsatsen och Draco svarade.
Hur hade det blivit såhär? När hade Draco börjat umgås med Potter som om de kände varandra? När hade Draco slutat tyckt att Pansy borde dö för att hon fixade tillfällen då Draco fann sig själv ensam med Potter och istället börjat finna att de tillfällena inte var många nog? När hade Draco börjat tyckt om Potters sällskap? När hade han börjat tycka om de sneda leendena Potter gav honom allt för sällan…?
Sedan när hade Draco Malfoy utvecklat känslor mot Harry Potter som var långtifrån baserade på hat?
Där satt de, omringade av tyst fallande snöflingor, ovetandes om att de var iakttagna av två väldigt nöjda elever, nämligen en viss Pansy Parkinson och en viss Hermione Granger, men de var inte de enda som betraktade dem.
Hej igen :D Jag är tillbaka! Ett lite kortare kapitel men annars hade det tagit ytterligare innan jag uppdaterade ;) Nu är det snart sommarlov! vilket betyder att jag kan börja skriva mer på den här ficen igen! :D